10 okt 2007
Här händer verkligen allt på en gång...
Igår, mitt på dagen, fick jag ett mejl.
"Sista chansen för SVT-pitch! Deadline 10 oktober! Vill du pitcha ditt dokumentärfilmsprojekt för SVT vid M:DOX Dokumentärfilmsträff i Malmö 27 oktober? Projektet måste planeras bli minst 40 min långt och bör ännu inte har presenterats för SVT samt befinna sig i en utvecklingsfas. Sammanlagt 1-2 projekt kommer att belönas med en förprojektsumma på 40 000 kr från SVT på plats vid M:DOX. Anmälan sker genom att mejla anmälan senast imorgon onsdag 10 oktober. Anmälan ska innehålla 1 A4 sida synopsis + kort presentation av filmare och ev andra inblandade i projektet."
Klart att man inte kan låta ett sånt tillfälle glida en ur händerna. Så här har skrivits, omformulerats, filats, redigerats om och om och om igen. Nervositeten är hög. Varje filmregion väljer ut två bidrag som skickas vidare till M:DOX, sammanlagt blir det åtta bidrag som tävlar om att få pitcha sin idé till SVT Dokumentär.
Redan ikväll damp ett svar ner i inboxen:
"Hej! Tack för anmälan av ett mkt intressant projekt. Tyvärr föll det på målsnöret då endast två av 17 projekt har kunnat väljas ut. Beslutet beror delvis på att jag bedömer att du tillsammans med din producent har goda chanser att få pitcha för SVT Dokumentär i Stockholm (utan M:DOX); de två projekt vi valt ut saknar ännu externa professionella producenter. Jag har dock tagit beslutet att ändå skicka ner ditt projektförslag till M:DOX - kanske att de faller pladask och hör av sig ändå! Om ni inte redan sökt stöd från oss för projektet så är ni välkomna att göra det (bif info). Notera att deadline för talangutvecklingstödet redan har gått men vi tar redan nu emot nya förslag inför ny budget 2008. Hälsningar, Film Stockholm"
Känns ju som en seger ändå på nåt sätt! Pust! Kanske att man får sova lite inatt...
Igår, mitt på dagen, fick jag ett mejl.
"Sista chansen för SVT-pitch! Deadline 10 oktober! Vill du pitcha ditt dokumentärfilmsprojekt för SVT vid M:DOX Dokumentärfilmsträff i Malmö 27 oktober? Projektet måste planeras bli minst 40 min långt och bör ännu inte har presenterats för SVT samt befinna sig i en utvecklingsfas. Sammanlagt 1-2 projekt kommer att belönas med en förprojektsumma på 40 000 kr från SVT på plats vid M:DOX. Anmälan sker genom att mejla anmälan senast imorgon onsdag 10 oktober. Anmälan ska innehålla 1 A4 sida synopsis + kort presentation av filmare och ev andra inblandade i projektet."
Klart att man inte kan låta ett sånt tillfälle glida en ur händerna. Så här har skrivits, omformulerats, filats, redigerats om och om och om igen. Nervositeten är hög. Varje filmregion väljer ut två bidrag som skickas vidare till M:DOX, sammanlagt blir det åtta bidrag som tävlar om att få pitcha sin idé till SVT Dokumentär.
Redan ikväll damp ett svar ner i inboxen:
"Hej! Tack för anmälan av ett mkt intressant projekt. Tyvärr föll det på målsnöret då endast två av 17 projekt har kunnat väljas ut. Beslutet beror delvis på att jag bedömer att du tillsammans med din producent har goda chanser att få pitcha för SVT Dokumentär i Stockholm (utan M:DOX); de två projekt vi valt ut saknar ännu externa professionella producenter. Jag har dock tagit beslutet att ändå skicka ner ditt projektförslag till M:DOX - kanske att de faller pladask och hör av sig ändå! Om ni inte redan sökt stöd från oss för projektet så är ni välkomna att göra det (bif info). Notera att deadline för talangutvecklingstödet redan har gått men vi tar redan nu emot nya förslag inför ny budget 2008. Hälsningar, Film Stockholm"
Känns ju som en seger ändå på nåt sätt! Pust! Kanske att man får sova lite inatt...
9 okt 2007
Sitter och tänker på Jerrie. Vi har haft lite mer kontakt. Just nu ser det ut som om jag kan åka och hälsa på henne i USA och göra mer research i början på nästa år.
In the meantime, så håller jag på att söka stipendier för att bekosta resan dit och alla utlägg.
Inte det lättaste. Nästan som ett heltidsjobb i sig.
Och det finns verkligen inte många stipendier för kulturbranschen...
In the meantime, så håller jag på att söka stipendier för att bekosta resan dit och alla utlägg.
Inte det lättaste. Nästan som ett heltidsjobb i sig.
Och det finns verkligen inte många stipendier för kulturbranschen...
23 juni 2007
Jag kan inte tro att det är sant!
För tre dagar sen skickade jag iväg det nyligen omarbetade manuset och nu ikväll har jag fått ett svar. Somebody pinch me!!
"Dear Tess! My, you do get around! Living in Sweden now! Are you teaching or writing scripts or what kind of work are you engaged in?. Jerrie is back flying over the jungle serving her primitive friends, but plans to come back up here in August. The three parties wanting to make a feature film about her life met with Jerrie but she turned down each one of them. Didn't like their scripts. In fact the only script she likes is the one you wrote, it lacks a lot of facts and has some errors, but we both like your style of writing. And your second draft is even better. So, where do we go from here? Do you have any plans to be in the U.S. this summer or fall? Blessings, Ruth"
Är det inte ironiskt att jag knappt vågade ta itu med manuset igen och skicka iväg det, när mitt manus är det enda de gillar? Vad trist att man inte vågar lita på sin förmåga! Naturligtvis kommer jag att ha glömt den här känslan imorgon och inte kunna ta till mig deras lovord på samma sätt. Jag slår dövörat till och blir lika osäker igen...
Varför är det så?
För tre dagar sen skickade jag iväg det nyligen omarbetade manuset och nu ikväll har jag fått ett svar. Somebody pinch me!!
"Dear Tess! My, you do get around! Living in Sweden now! Are you teaching or writing scripts or what kind of work are you engaged in?. Jerrie is back flying over the jungle serving her primitive friends, but plans to come back up here in August. The three parties wanting to make a feature film about her life met with Jerrie but she turned down each one of them. Didn't like their scripts. In fact the only script she likes is the one you wrote, it lacks a lot of facts and has some errors, but we both like your style of writing. And your second draft is even better. So, where do we go from here? Do you have any plans to be in the U.S. this summer or fall? Blessings, Ruth"
Är det inte ironiskt att jag knappt vågade ta itu med manuset igen och skicka iväg det, när mitt manus är det enda de gillar? Vad trist att man inte vågar lita på sin förmåga! Naturligtvis kommer jag att ha glömt den här känslan imorgon och inte kunna ta till mig deras lovord på samma sätt. Jag slår dövörat till och blir lika osäker igen...
Varför är det så?
20 juni 2007
Manusförfattare....
Det är nåt jag inte har varit och förmodligen inte kommer att bli... Det är jävligt svårt att skriva filmmanus. Jag har suttit och slipat på ett manus som jag började med förra året. Ibland är det bra att låta dem ligga ett tag, så man kan se det med fräscha ögon. Jag hade inte öppnat filen sen 9 december. Det är kanske lite väl länge.
Men som jag nyligen sa till nån... är jag ibland rädd att ta tjuren vid hornen och ta itu med saker. För tänk om man skulle misslyckas? Låter man det ligga så ligger det ju bara där. Då handlar det bara om min oförmåga att avsluta saker och ting. Inte om att misslyckas. Det är läskigt.
Det här manuset kanske inte är världens bästa, men kvinnan det handlar om finns i verkligheten och hennes liv är helt makalöst. Det är en historia som måste berättas, och helst på bioduken. Hon är en fighter, en oövervinnlig människa som aldrig gav upp sina drömmar. Hon lyckades i en mansvärld där inga kvinnor hade lyckats före henne. Jag har till och med haft kontakt med henne och en organisation som hon har startat. De har sett mitt första utkast till manuset. Jag ville försöka få rättigheterna till hennes liv på det sättet. Sista mejlet som jag fick från dem var från kvinnan själv. Hon sa att hon var imponerad och att hon ville träffas. Det mejlet skickade hon i december. Sen gick jag i dvala i ett halvår....
Rädd att misslyckas... Just det...
Så jävla korkat!
Det är nåt jag inte har varit och förmodligen inte kommer att bli... Det är jävligt svårt att skriva filmmanus. Jag har suttit och slipat på ett manus som jag började med förra året. Ibland är det bra att låta dem ligga ett tag, så man kan se det med fräscha ögon. Jag hade inte öppnat filen sen 9 december. Det är kanske lite väl länge.
Men som jag nyligen sa till nån... är jag ibland rädd att ta tjuren vid hornen och ta itu med saker. För tänk om man skulle misslyckas? Låter man det ligga så ligger det ju bara där. Då handlar det bara om min oförmåga att avsluta saker och ting. Inte om att misslyckas. Det är läskigt.
Det här manuset kanske inte är världens bästa, men kvinnan det handlar om finns i verkligheten och hennes liv är helt makalöst. Det är en historia som måste berättas, och helst på bioduken. Hon är en fighter, en oövervinnlig människa som aldrig gav upp sina drömmar. Hon lyckades i en mansvärld där inga kvinnor hade lyckats före henne. Jag har till och med haft kontakt med henne och en organisation som hon har startat. De har sett mitt första utkast till manuset. Jag ville försöka få rättigheterna till hennes liv på det sättet. Sista mejlet som jag fick från dem var från kvinnan själv. Hon sa att hon var imponerad och att hon ville träffas. Det mejlet skickade hon i december. Sen gick jag i dvala i ett halvår....
Rädd att misslyckas... Just det...
Så jävla korkat!
Mer om Jerrie...
I en tid när kvinnor oftast var hemmafruar, lärare eller sjuksköterskor blev Jerrie pilot redan som 16-åring. Hon lyckades försörja sig genom att jobba inom flygindustrin på ett eller annat sätt efter skoltiden. Vid 18 års ålder lärde hon andra hur man flyger, vid 21 flög hon världen runt för att leverera stridsflygplan åt det amerikanska flygvapnet. Hon jobbade som testpilot och flög högre, längre och snabbare än nån annan. På 50-talet satte hon tre världsrekord - i hastighet, höjd och distans. 1960 hade hon loggat 10 000 flygtimmar, jämfört med John Glenns 5 000 timmar.
Jerrie fick kontakt med Dr. Lovelace och General Flickinger som hade tränat Amerikas första astronauter - Mercury-astronauterna. De fascinerades av henne och erbjöd henne att genomgå samma träning, vilket hon inte tvekade en sekund att göra. Jerrie började drömma om att få flyga till månen. Efter att hon klarat alla tester (vissa bättre än de manliga astronauterna) assisterade hon Lovelace och Flickinger att välja ut fler kvinnor att genomgå samma tester, vilket såg ut att bli början på ett officiellt program för att träna kvinnliga astronauter. Hon kallade dem för FLATs (Fellow Lady Astronaut Trainees ). Tolv kvinnor till klarade den första fasen av tester. De kom att kallas "Mercury Thirteen".
Efter en konferens i Stockholm i augusti, 1960, där Dr. Lovelace presenterade sina resultat av Jerries träning trodde hela världen att hon skulle bli världens första kvinnliga astronaut. Hon stod i rampljuset en längre tid, men hon blev aldrig astronaut. NASA ville inte se kvinnor i rymden. Det gick så långt som ett förhör i kongressen för att se om NASA var diskriminerande mot kvinnor. Förhören skedde två år innan medborgarrättsrörelsen i USA gjorde diskriminering olagligt. John Glenn och Scott Carpenter närvarade vid förhöret och vittnade om att kvinnor inte kunde kvalificera sig som astronauter. NASA krävde att alla astronauter hade erfarenhet av jet-plan och att de hade ingenjörsutbildning. Kvinnor var inte tillåtna att flyga jet-plan inom militären på den tiden. NASA ville inte bortse från det kravet men hade inget problem att blunda för att varken Glenn eller Carpenter hade ingenjörsutbildning. Förhöret i kongressen ledde ingenstans.
När ryssarna valde ut fem kvinnor av hundratals kandidater var deras enda krav att de var fallskärmshoppare under 30 år, under 170 cm och vägde mindre än 70 kg. Valentina Tereshkova blev den första kvinnan i rymden den 16 juni, 1963. Det skulle dröja mer än tjugo år innan den första amerikanskan kom upp i rymden - Sally Ride, 18 juni, 1983.
Jerrie blev knäckt av att aldrig få bli astronaut. Efter att ha isolerat sig på en tropiskt strand och tvivlat på allt, t.o.m. sin tro på Gud, bestämde hon sig för att sadla om och ägnade resten av sitt liv åt att flyga förnödenheter till de inhemska indianstammarna i svårtåtkomliga områden i Sydamerikas djungler. Det gör hon än idag, vid 76 års ålder. Hennes insatser i Sydamerika belönades med en nominering för Nobels fredspris på 80-talet. Innerst inne drömmer hon fortfarande om att få flyga i rymden. "I would give my life to fly in space," säger hon. "I would have then. I would now. This is something I would give my life for. It wouldn't be contingent on my coming back. I would go if it was just a one-way trip. I would go if I knew I wasn't coming back."
Jerrie fick kontakt med Dr. Lovelace och General Flickinger som hade tränat Amerikas första astronauter - Mercury-astronauterna. De fascinerades av henne och erbjöd henne att genomgå samma träning, vilket hon inte tvekade en sekund att göra. Jerrie började drömma om att få flyga till månen. Efter att hon klarat alla tester (vissa bättre än de manliga astronauterna) assisterade hon Lovelace och Flickinger att välja ut fler kvinnor att genomgå samma tester, vilket såg ut att bli början på ett officiellt program för att träna kvinnliga astronauter. Hon kallade dem för FLATs (Fellow Lady Astronaut Trainees ). Tolv kvinnor till klarade den första fasen av tester. De kom att kallas "Mercury Thirteen".
Efter en konferens i Stockholm i augusti, 1960, där Dr. Lovelace presenterade sina resultat av Jerries träning trodde hela världen att hon skulle bli världens första kvinnliga astronaut. Hon stod i rampljuset en längre tid, men hon blev aldrig astronaut. NASA ville inte se kvinnor i rymden. Det gick så långt som ett förhör i kongressen för att se om NASA var diskriminerande mot kvinnor. Förhören skedde två år innan medborgarrättsrörelsen i USA gjorde diskriminering olagligt. John Glenn och Scott Carpenter närvarade vid förhöret och vittnade om att kvinnor inte kunde kvalificera sig som astronauter. NASA krävde att alla astronauter hade erfarenhet av jet-plan och att de hade ingenjörsutbildning. Kvinnor var inte tillåtna att flyga jet-plan inom militären på den tiden. NASA ville inte bortse från det kravet men hade inget problem att blunda för att varken Glenn eller Carpenter hade ingenjörsutbildning. Förhöret i kongressen ledde ingenstans.
När ryssarna valde ut fem kvinnor av hundratals kandidater var deras enda krav att de var fallskärmshoppare under 30 år, under 170 cm och vägde mindre än 70 kg. Valentina Tereshkova blev den första kvinnan i rymden den 16 juni, 1963. Det skulle dröja mer än tjugo år innan den första amerikanskan kom upp i rymden - Sally Ride, 18 juni, 1983.
Jerrie blev knäckt av att aldrig få bli astronaut. Efter att ha isolerat sig på en tropiskt strand och tvivlat på allt, t.o.m. sin tro på Gud, bestämde hon sig för att sadla om och ägnade resten av sitt liv åt att flyga förnödenheter till de inhemska indianstammarna i svårtåtkomliga områden i Sydamerikas djungler. Det gör hon än idag, vid 76 års ålder. Hennes insatser i Sydamerika belönades med en nominering för Nobels fredspris på 80-talet. Innerst inne drömmer hon fortfarande om att få flyga i rymden. "I would give my life to fly in space," säger hon. "I would have then. I would now. This is something I would give my life for. It wouldn't be contingent on my coming back. I would go if it was just a one-way trip. I would go if I knew I wasn't coming back."
Välkommen!
Hej och välkommen till min nya blogg!
Den handlar om Jerrie och mitt sökande efter henne.
Jerrie var den första kvinnan att genomgå astronautträning i USA på 60-talet.
Hon kunde - och borde - ha blivit den första kvinnan i rymden.
Jag snubblade över historien om Jerrie av en slump. Jag har alltid tänkt på mig själv som en "rymdnörd". Det innebär att jag inte bara har koll på att det var Neil Armstrong som var först att sätta sin fot på månen, utan även att de andra medlemmarna av Apollo 11 hette Edwin "Buzz" Aldrin och Michael Collins. Eller att Alan Shepard inte bara var den förste amerikanen ut i rymden och den femte mannen på månen utan även att han är den förste som har slagit en golfboll på månen. Eller att inget av Apollo-uppdragen hade varit möjliga om inte Mercury- och Geminiprogrammen hade banat vägen.
En dag hamnade jag på NASA:s hemsida där man kunde testa sin kunskap om allt som hade med NASA:s program att göra. "Lätt som en plätt", tänkte jag och började. Jag tror att det var tredje frågan som förändrade mitt liv. "Vem var den första kvinnan i rymden?" Jag blev alldeles paff. Hur kunde jag, i min enfald, aldrig ha tänkt på kvinnor i rymden? Varför rullade inte hennes namn av min tunga lika lätt som Shepard, Glenn, Grissom, Armstrong? Jag fascinerades av min egen okunskap och hittade snart Jerrie på nätet. Jag läste de två böcker som hon skrev på 60-talet och har sedan dess har jag haft kontakt med henne och hennes välgörenhetsorganisation. De får dagligen erbjudanden från folk som vill göra film om hennes liv, men mitt brinnande intresse för Jerrie och hennes liv har gjort att de har fattat tycke för mig. De har bjudit in mig att ta del av deras arkiv, tidningsurklipp, videor, m.m. för att få en bättre uppfattning om Jerries livs historia.
Den handlar om Jerrie och mitt sökande efter henne.
Jerrie var den första kvinnan att genomgå astronautträning i USA på 60-talet.
Hon kunde - och borde - ha blivit den första kvinnan i rymden.
Jag snubblade över historien om Jerrie av en slump. Jag har alltid tänkt på mig själv som en "rymdnörd". Det innebär att jag inte bara har koll på att det var Neil Armstrong som var först att sätta sin fot på månen, utan även att de andra medlemmarna av Apollo 11 hette Edwin "Buzz" Aldrin och Michael Collins. Eller att Alan Shepard inte bara var den förste amerikanen ut i rymden och den femte mannen på månen utan även att han är den förste som har slagit en golfboll på månen. Eller att inget av Apollo-uppdragen hade varit möjliga om inte Mercury- och Geminiprogrammen hade banat vägen.
En dag hamnade jag på NASA:s hemsida där man kunde testa sin kunskap om allt som hade med NASA:s program att göra. "Lätt som en plätt", tänkte jag och började. Jag tror att det var tredje frågan som förändrade mitt liv. "Vem var den första kvinnan i rymden?" Jag blev alldeles paff. Hur kunde jag, i min enfald, aldrig ha tänkt på kvinnor i rymden? Varför rullade inte hennes namn av min tunga lika lätt som Shepard, Glenn, Grissom, Armstrong? Jag fascinerades av min egen okunskap och hittade snart Jerrie på nätet. Jag läste de två böcker som hon skrev på 60-talet och har sedan dess har jag haft kontakt med henne och hennes välgörenhetsorganisation. De får dagligen erbjudanden från folk som vill göra film om hennes liv, men mitt brinnande intresse för Jerrie och hennes liv har gjort att de har fattat tycke för mig. De har bjudit in mig att ta del av deras arkiv, tidningsurklipp, videor, m.m. för att få en bättre uppfattning om Jerries livs historia.
