Jerrie

Vi träffades till lunch igen. Min tur att bjuda - jag insisterade.

Ruth stannade i en bokaffär efteråt som hade utförsäljning medan jag och Jerrie åkte hem för att fortsätta våra samtal.

Trots att jag vet rätt mycket om hennes liv så dyker det alltid upp nya saker, nya nyanser av situationer som jag har läst om, ny information, hennes tolkning av personer, situationer och händelser. Att spendera tid med henne är underbart. Vi bläddrar inte så mycket i albumen längre. Vi pratar istället.

Jag inser under eftermiddagen att det här är nog sista gången vi hinner träffas den här resan. Imorgon är det söndag och då går  hela dagen åt för Jerrie i kyrkan. På måndag ska jag vara på NASA hela dagen. På tisdag åker jag till Los Angeles. När jag frågar om hennes schema så inser hon det också.
"I didn't realize that today was our last day together!"

Vi pratar lite till - mest om framtiden. Det finns en chans att Jerrie tackar ja till att hålla ett föredrag i Rom i juni. Då ska jag möta upp med henne där. Eller så ses vi här i Texas igen i höst. Men ses igen - det ska vi!

Under ett par tillfällen under de dagar vi har spenderat tillsammans har Jerrie nämnt att hon aldrig tackar ja till att intervjuas. Ruth har stränga instruktioner att alltid tacka nej. I år hade hon gett Ruth instruktioner att välja ut två personer. Jag är en av dem.

Det var svårare än väntat att säga adjö till Jerrie. Vi kramade varandra länge. Jag känner en enorm beundran och respekt för henne. Värme och kärlek.
"I hate good byes", säger hon.
"Me too", svarar jag.

När vi kramas så säger hon att Ruth inte bara har dragit mitt namn ur en hatt. Det är ingen slump att vi står här tillsammans.

Jag kunde inte hålla med mer.

Dagen började med en lunch - den här gången bjöd Ruth och Jerrie, trots mina högljudda protester. Det blev TexMex mat, vilket jag har saknat ända sen jag flyttade hem till Sverige. Det finns ingen god Mexikansk mat att få tag på i Sverige. Taco Bell? Blaha! Taco-kryddorna man kan köpa på ICA? Blä! Inget går upp mot äkta vara.

Jerrie trycker i sig tre eller fyra små majstortillas fyllda med godheter. Hennes fajiltas börjar med att hon brer smör på tortillan, sen häller hon peppar och salt på det. Sen tar hon itu med salsan, köttet, koriandern, lime. Riset och bönorna spar hon till efteråt.

Måltiden leder ju till naturliga frågor. Vad äter man i djungeln?

Jerrie säger att deras kost består till 99% av en sak - en rot som hon kallar "yuca". När jag googlar så hittar jag något som kallas "maniok" på svenska, eller som kallas kassava. Enilgt Wikipedia så har växten odlats i Sydamerika i över 5 000 år. Rötterna är rika på stärkelse, men innehåller inget protein. Men det fyller deras tomma magar. Ibland när infödingarna ute och jagar får de tag i en papegoja eller någon annan fågel. Det ska räcka till hela stammen som bara äter ett mål mat om dagen. Det är när alla samlas i deras "maloca" i dagens slut runt lägerelden. Eftersom mat är en lyx i djungeln tål inte Jerrie att se att mat går till spillo ? så det som inte äts upp, det tas med hem i en "ta med sig hem"-låda.

När vi väl är hemma så lämnar Ruth oss ifred, precis som dagen innan. Jerrie och jag betar av flera album och pratar mer. Jag frågar om Jerrie har bilder från djungeln att visa.
"Nej, inte mycket. För det första är det inte lätt att släpa runt på en kamera. För det andra så ställer man sig inte och fotar när man håller på att hjälpa någon med benbrott in i ett flygplan för att se till att de får hjälp."

Men på en vägg i Ruths hus hänger det fyra tavlor med gamla foton. Många är från djungeln när Ruth var där och hjälpte till. Både Jerrie och Ruth ser lyckliga och glada ut. Det finns bilder på dem när de tvättar hår, tvättar kläder, fiskar, meckar med planet, omgivna av infödingar som alltid är målade i ansiktet innan de går ut i djungeln. Fotona är lite gulaktiga och har bleknat med åren, men det som lyser igenom mer än något är deras kärlek till flygplan och deras kärlek till deras arbete i djungeln.

Återigen fanns ett ögonblick när vi bara satt och pratade, ansikte mot ansikte i soffan. Jag försökte uttrycka min önskan att göra allt i min makt för att hjälpa henne.

"I would do anything in my power to put you in space, Jerrie. I don't have a lot of money, but I would do anything within my means to help you. You know how they say the pen is mightier than the sword? Well, I believe the camera is mightier than the pen. I would like to make a documentary about you. It would be in the most respectful way, and I wouldn't do anything that would make you uncomfortable. But I believe that bringing attention to you and your quest to get into space is only going to help you".

Hennes svar blev att hon figurerade så mycket i pressen sen den ödesdigra dagen i augusti 1960 då det blev känt att hon låg i träning för att bli astronaut, men hon trodde inte att det hjälpte henne. Tvärtom. Hon tror att det skadade hennes chanser att komma upp i rymden. Flera gånger under de dagar vi har spenderat tid tillsammans har hon klargjort att hon aldrig ville tävla med grabbarna om att komma först upp i rymden. Hon tyckte att både kvinnor och män kunde bli astronauter. Men tidningarna lade sin egen spin på allt och oftast kom det rubriker som vittnade om motsatsen. Samhället var helt enkelt inte redo att se kvinnor i rymden.

"But do you think that would be the case - even today?", frågade jag. Samhället har ju ändå ändrat sig en hel del på 40 år. NASA firar 50 års jubileum snart och Jerrie är en inbjuden VIP-gäst till tillställningen.
"I don't know", säger hon.
Hon pausar.
"But I am open to anything that will help to put me in space."

När det var dags att åka gick vi ut på baksidan för att säga hej då till Ruth som vanligt. Hon frågade hur det gick och jag lade armen om Jerrie och sa att hon älskar ju att prata om sig själv. Ironiskt, försås. Alla skrattade. Jerrie följde med mig till bilen. När jag sträckte fram min hand för att ta farväl som jag gjort de tidigare dagarna öppnade hon sin famn och gav mig en kram.

"Vi är vänner nu", sa hon.
"Tack", sa jag. "Det betyder väldigt mycket för mig."

Jag får en sen start på dagen. Jag tror att jag kan köra in lite tid, för det är ingen trafik. Men naturligtvis kör jag fel. Jag är plötsligt en kvart försenad men tror att jag vet vart jag är ungefär och att jag inte är så långt från Ruths hem ? där jag ska träffa Jerrie. Jag ringer och säger det. Jag är snart där. Tjena. Visst. Jag tänker på Lillebror och ångrar att jag inte tog GPS:en i hyrbilen. Jag inser att jag är i en helt annan stadsdel nu, så jag stannar och köper en karta. Hittar gatunamnet på kartan och vet vart jag är ? känns som en bra början. Jag ringer igen och nu är jag en halvtimme försenad. Jerrie är vänlig på telefon. Easygoing. Det gör henne inget. Hon vet också vart jag är och förklarar hur jag ska köra. Jag ger mig iväg igen. Jag är en timme försenad när jag kommer fram och hinner bara vända i dörren.

Vi åker och hämtar Jerries arkiv på ett förvaringsställe. Vi hämtar sex kartonger med allt möjligt. Foton, tidningsartiklar från alla möjliga länder, diplom, privata bilder, modellbilder, flygplansbilder, mm.

Vi går igenom låda för låda. Jerrie verkar trött så det blir bara en låda idag. Imorgon ska vi ses igen och gå igenom mer. Mest av allt ser jag fram emot att få prata med henne mer.

Den stund som var mest speciell för mig idag var när vi slog ihop böckerna och pratade ansikte mot ansikte i soffan. Från att ha stirrat på tidningsartiklar, bilder och annat i album så fick jag nu se samma kvinna i ögonen när hon pratade istället för att bara lyssna till hennes röst. Hon säger att hon inte gillar att prata om sig själv och att hon inte gillar att titta på bilder av sig själv. Hon är oerhört ödmjuk. Jag ser blygheten i henne. Men samtidigt så försvinner blygheten när hon blir exalterad och pratar om det som ligger henne närmast om hjärtat - en eventuell rymdresa och hennes arbete i Amazonas djungler. Jag sa till henne att jag tycker att det är fantastiskt och otroligt att hon inte är arg eller bitter för att hon aldrig fick åka upp i rymden på 60-talet. Hennes svar är så självklart.

"I went in to this [flygbranschen] with my eyes open. I knew I was going to have to be twice as good and work for half the money. But it didn't matter, as long as I got to fly."

Jag. Har. Träffat. Jerrie.

Det var inte förrän på sista planet till Houston som jag började tänka på att Ruth skulle hämta mig på flygplatsen och att det fanns en möjlighet att Jerrie skulle följa med ut och äta middag. Jag blev nervös. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag kunna uttrycka min beundran för henne - en kvinna som jag vet så mycket om men aldrig har träffat?

När vi väl hade landat och jag hade fått mitt bagage ringer jag till Ruth, enligt vår överenskommelse. Hon bor bara fem minuter från flygplatsen och kunde vara där på nolltid. Telefonen ringer.
"Hello?", svarar en äldre kvinnas röst.
"Is this Ruth?", frågar jag med glad röst.
"No, this is Jerrie. Is that you, Tess?"

Helt sjukt! Jag hinner kanppt landa förrän jag får prata med kvinnan jag har läst och skrivit om i två-tre år. Jag blir förstås supernervös men lyckas föra en konversation med Jerrie innan Ruth kommer till telefonen. Vi bestämmer att de hämtar upp mig så att jag kan bjuda dem på middag.

Återigen väntar jag. Inte så otåligt kanske, men förväntansfullt. Nervöst. Jag håller ögonen öppna efter en grå Cadillac, per Ruths instruktioner. Jorå, där kommer dem. Jerrie sitter bakom ratten ? vad annars... Jag blir förvånad över att jag känner igen Jerrie. Jag har faktiskt inte sett så många bilder på henne som är tagna nyligen. De allra flesta jag har sett är från 60-talet. Men hon är sig lik. Stort leende, blond långt hår som är uppsatt i hästsvans och blå-grå ögon.

Allt sker nu rätt snabbt eftersom det är fullt med folk som ska hämta passagerare, bilar står på kö. Jerrie och Ruth hoppar snabbt ur bilen. Vi skakar hand, slänger in bagaget i bakluckan och drar därifrån.

De här tanterna är gamla, hinner jag tänka. Jag minns att Jerrie fyllde 77 år i mars. Jag vet inte hur gammal Ruth är, men definitivt pensionär. I bilen blir det rätt tydligt att Jerrie hör illa. Hon säger att det beror på att hon har precis flugit in till Houston själv igår och att det är lock för örat.

Jag minns i hennes memoarer att hon hade nedsatt hörsel (endast lite) på vänster öra redan 1960 när hon gjorde proverna på Lovelace kliniken i Albuquerque. Det var inte ovanligt för piloter på den tiden. Var man pilot hade man nedsatt hörsel på vänster öra, för det örat var närmast motorn. Var man andrepilot så hade man ofta nedsatt hörsel på höger öra eftersom det var närmast motorn. Det kanske har blivit värre över åren, tänker jag.

Middagen ägde rum på ett härligt genuint Texas-BBQ-ställe. "Moe's Tavern". Vi åt bakad potatis, BBQ och massa tillbehör. Jerrie är barnsligt förtjust i inlagd gurka. Gärna med lite extra salt på. Det finns nämligen inte i Amazonas djungler... Varken salt eller inlagd gurka.

Efter middagen skjutsar de mig till där jag ska hämta min hyrbil. Vi bestämmer att jag ska ringa när jag har vaknat för att bestämma en tid att träffas.

Jetlagen sätter in rejält när jag kommer till motellet. Jag orkar inte ens klaga på att duschen inte funkar, att tv:n är trasig och att det känns allmänt sunkigt. Jag somnar som en tok innan klockan 22 lokal tid.

Säkerhetskontroll. Kö. Incheckning. Kö. Säkerhetskontroll. Kö. Tax-free. Passkontroll. Säkerhetskontroll.
Nu sitter jag vid gaten. Vill bara komma på planet nu så att jag kan sova.

När jag vaknar är jag redo för det här äventyret!

Om två dagar får jag möta Jerrie för första gången...

Det har varit mycket med jobb och annat den senaste tiden, så jag har inte hunnit reflektera över att jag faktiskt ska träffa Jerrie om två dagar. Två dagar... Helt otroligt!

Jag landar i Houston vid halv fem-tiden på kvällen den sjunde maj. Då kommer Ruth och hämtar mig på flygplatsen. Vi ska äta middag. Det är mycket möjligt att Jerrie följer med och käkar... Makalöst!

Jag hoppas innerligt på bra internetuppkopplingar så att jag kan dokumentera allt här på bloggen...