Jerrie

Herregud...

Tiden har rullat på så snabbt sen stipendierna damp ner i brevlådan. Eller, jag menar beskeden från Konstnärsnämnden damp ner i brevlådan. Jag hinner glömma bort att jag har fått pengarna, sen minns jag plötsligt allt igen och blir minst lika glad igen!

Resebidraget ska ju gå till resan. Utan tvekan. Det täcker inte hela resan, med flygbiljett, boende och hyrbil, men det räcker en bit på vägen. Sen har jag ju projektbidraget. Min största utgift kommer helt klart att bli på utrustning - oavsett hur jag hanterar det. Ska jag hyra en kamera och ljudutrustning så går det på en bra slant. Och eftersom jag inte vet hur mycket jag ska filma, i vilka tidsperioder, osv. så kan hyrkostnaden lätt uppnå samma summa som en kamera skulle kosta att köpa. Så jag har snurrat runt på nätet och letat kamera...

Det kan inte bli vilken kamera som helst heller. Den måste vara semi-professionell. Dvs - den måste kunna spela in i ett format som är "broadcast quality", som det heter. Det duger inte med en mini-DV kamera... Nej, det måste vara DV CAM eller - om man ska göra en investering i en kamera som ska vara ett tag - HD. Naturligtvis springer prislappen iväg rätt bra då... Det finns något slags mellanformat som heter HDV, men det har mina vänner inte haft bra erfarenhet av, så det går bort.

Jag har pratat om projektet, att jag har fått stipendier och att jag letar kamera på jobbet. Det kanske finns en liten, liten, liten chans att ett av företagen där kan sponsra mig på nåt sätt. Jag hoppas naturligtvis att det blir en kamera! Vi får se!

Känns verkligen som allt är i rullning, det händer saker!

"Konstnärsnämndens arbetsgrupp för teater-, dans- och filmkonstnärer har vid sammanträde den 10 mars 2008 beviljat dig ett projektbidrag om 60 000 kr avseende 'Jerrie'. "

Svimmar.

"Konstnärsnämndens arbetsgrupp för teater-, dans- och filmkonstnärer har vid sammanträde den 10 mars 2008 beviljat dig ett resebidrag om 10 000 kr avseende resa till Houston, Texas och Los Angeles, Californien, USA."

Dansar.

"Dearest Ruth!

Just wanted to let you know that I have in fact gotten my ticket now! I'll be in Houston from May 7 through May 13. As I mentioned earlier I plan on getting a rental car and stay in a motel/hotel somewhere nearby. You just let me know where the foundation is located and I'll show up! :-)

Can't wait!

Blessings to you both!
Tess"

Vi har försökt spika ett datum för mitt besök i Texas. Jag har påbörjat ett nytt filmprojekt och vill kolla med producenten innan jag bokar en flygbiljett. Jag är rätt säker på att jag inte behövs alls i maj månad, men jag ville vara schysst och kolla först.

Här följer en mejlkonversation med Ruth:

♦ "Hello dearest Ruth, Sorry for the trouble with all this. I still haven't heard from the producer... Therefore I'm gonna go ahead and make an executive decision here, without talking to him... :-) If Jerrie is still available April 28-May 3, which are dates you suggested in an earlier email, I would love to come to Houston/Oaklahoma at that time. Blessings to you, Ruth! Tess"

♦ "Dear Tess, Sorry, the April 28-May 3 dates are already filled. April 5-8, or several dates in May are still available. Jerrie also said we could probably meet in Rome in June if that would be better for you. Blessings, Tess, Ruth"

♦ "Dearest Ruth, Thanks for the quick reply! I would love to meet up in Rome in June! If it is at all possible, then I would love to do that! At the same time, I am still looking forward to seeing Jerrie's archive and come to Houston, so if it works for you and Jerrie, I would love to schedule some time with you both in May - whenever you are available. I look forward in hearing from you again, with some dates in May. Blessings, tess"

♦ "The available dates in May are May 8 -12 and May 20-24. Blessings, Tess, Ruth"

♦ "Fantastic! Let's shoot for May 8-12! I'll book a flight this week! Blessings to you, dearest Ruth! T. "

Har planerat en resa till Texas i April för att träffa Jerrie. Hon är hemma i USA i ett halvår och har gått med på ett möte och en intervju. Mejlen har väl inte duggat tätt, men kommunikationen har varit tät ett tag med försök att koordinera ett möte.

Jag slängde iväg ett mejl till och la alla korten på bordet. Sa att jag hemskt gärna ville spela in intervjun på nåt sätt. Att jag kunde ta med mig en vän, att den vännen kunde sköta kameran. Om Jerrie inte ville bli filmad kunde kameran pekas åt ett annat håll.

Sen blev det knäpptyst.

Tills midnatt igår. Då damp ett mejl ner i inboxen.

"Sorry it's taken me so long to get back to you. Jerrie could meet with you for two hours or so a day from April 7-10. Or April 28-May 3. Or, later in May. Let me know what works best for you. She does not want to be difficult but she would rather not to be photographed or recorded in any way. I hope you understand. Bring you friends along if you wish, but this should be a time for you and Jerrie to get acquainted and learn more about each other one on one. Blessings."

Min första reaktion var förstås besvikelse. Jag hade tänkt göra en dokumentärfilm om min resa dit och mitt sökande efter Jerrie. Lite videodagboksavsnitt varvat med det min vän kan filma med mig och Jerrie, vår resa till Texas med omnejd, kanske en resa till Oklahoma där Jerrie växte upp, osv. You get the picture. Dokumentären skulle naturligtvis avslutas med intervjun. Nu känns det som om det inte kan bli en dokumentär när själva "finalen" faller bort.

Jag tänker att resan ändå är värd att göra. Jerrie är en idol, en otrolig människa och jag har länge sett fram emot att få träffa henne personligen. Jag tror att jag kan lära mig mycket av henne. Och hennes livs historia har haft en enorm inverkan på mig. När jag tänker på att jag får möjligheten att träffa henne får jag gåshud. Blir till och med tårögd ibland. Men jag ser ofta allt i bilder eftersom jag är en visuell människa. De bilderna blir ofta rörliga i mitt sinne, filmiska. Och då blir jag besviken igen... Jag vet ju att det skulle bli en bra dokumentär, en bra film. Det är en sådan otroligt bra historia.

Suck. Det positiva i det här är att resan inte blir lika dyr. Jag behöver inte ta med mig min vän och därmed inte betala för hennes resa och uppehälle.

Plus, vem vet? Detta första möte kanske leder till fler och om hon får förtroende för mig så kanske.... kanske... en dag... Jag tror att jag kan charma henne... Jag tror att hon till slut ställer upp på att bli filmad... Innerst inne känns det så!

Det börjar dra ihop sig.

Det här kom idag:

"Dear Tess, Jerrie is on scheduled to arrive in the U.S. for a six month stay. Jerrie has asked me to turn down all interview requests except for you, and one other writer in Washington state. Please let me know how your schedule is stacking up and when you want to come and how much time you want to spend with Jerrie, so I can start making plans. Blessings, Tess"

Har även fått en "inbjudan" (jag tror ändå att jag måste betala de 300 euros som seminariet kostar...) till det här. Nån som har lite pengar över och vill investera i mitt lilla projekt?

Jag avskyr att känna mig begränsad av mina ekonomiska (o)möjligheter...

Jag vann inte.

Men det gör ABSOLUT ingenting. Jag känner mig som en vinnare ändå. Det är inget som jag bara säger, jag menar det verkligen.

Jag har fått fantastisk feedback från SVT och de vill att jag fortsätter att hålla kontakten med dem.

En kille från European Documentary Network ser internationell potential och vill hjälpa till att få in mig på flera pitchsessioner runt om i Europa.

Jag är otroligt trött, men OJ så himla nöjd...

Framme!

Trevlig taxichaufför från flygplatsen till hotellet. Från Libanon. Han tog på sig "tour guide"-hatten ett tag och pekade ut allt möjligt. Snällt.

Väl framme på hotellet packade jag upp allt. Tyckte att det var kallt på rummet men bestämde att det var för att jag var trött, det nog skulle bli varmare och tog på mig en tröja. Men det blev inte varmare. Jag ringde till receptionen och de fixade och trixade.

Slutresultatet? En svit! Ja, den är varm!

Fortfarande trött. Väntar på mitt resesällskap. Sen är det MAT!

Ring, ring. Ring, ring. Mobilen ringer.

"Ja, hallå?", svarar jag med sprucken förkylningsröst. Jag låter ungefär som om jag har kommit i målbrottet.

"Ja, hejsan! Jag ringer från M:DOX i Malmö. Du har skickat in ditt bidrag 'Jerrie' för att få vara med att pitcha det till SVT och vi vill meddela att du är ett av de utvalda projekten."

Stora dåndimpen. Adrenalinrush. Huvudvärk.

Nån som känner nån som bor i Malmö så man kan bo lite billigare?

Här händer verkligen allt på en gång...

Igår, mitt på dagen, fick jag ett mejl.

"Sista chansen för SVT-pitch! Deadline 10 oktober! Vill du pitcha ditt dokumentärfilmsprojekt för SVT vid M:DOX Dokumentärfilmsträff i Malmö 27 oktober? Projektet måste planeras bli minst 40 min långt och bör ännu inte har presenterats för SVT samt befinna sig i en utvecklingsfas. Sammanlagt 1-2 projekt kommer att belönas med en förprojektsumma på 40 000 kr från SVT på plats vid M:DOX. Anmälan sker genom att mejla anmälan senast imorgon onsdag 10 oktober. Anmälan ska innehålla 1 A4 sida synopsis + kort presentation av filmare och ev andra inblandade i projektet."

Klart att man inte kan låta ett sånt tillfälle glida en ur händerna. Så här har skrivits, omformulerats, filats, redigerats om och om och om igen. Nervositeten är hög. Varje filmregion väljer ut två bidrag som skickas vidare till M:DOX, sammanlagt blir det åtta bidrag som tävlar om att få pitcha sin idé till SVT Dokumentär.

Redan ikväll damp ett svar ner i inboxen:

"Hej! Tack för anmälan av ett mkt intressant projekt. Tyvärr föll det på målsnöret då endast två av 17 projekt har kunnat väljas ut. Beslutet beror delvis på att jag bedömer att du tillsammans med din producent har goda chanser att få pitcha för SVT Dokumentär i Stockholm (utan M:DOX); de två projekt vi valt ut saknar ännu externa professionella producenter. Jag har dock tagit beslutet att ändå skicka ner ditt projektförslag till M:DOX - kanske att de faller pladask och hör av sig ändå! Om ni inte redan sökt stöd från oss för projektet så är ni välkomna att göra det (bif info). Notera att deadline för talangutvecklingstödet redan har gått men vi tar redan nu emot nya förslag inför ny budget 2008. Hälsningar, Film Stockholm"

Känns ju som en seger ändå på nåt sätt! Pust! Kanske att man får sova lite inatt...

Sitter och tänker på Jerrie. Vi har haft lite mer kontakt. Just nu ser det ut som om jag kan åka och hälsa på henne i USA och göra mer research i början på nästa år.

In the meantime, så håller jag på att söka stipendier för att bekosta resan dit och alla utlägg.

Inte det lättaste. Nästan som ett heltidsjobb i sig.

Och det finns verkligen inte många stipendier för kulturbranschen...

Jag kan inte tro att det är sant!

För tre dagar sen skickade jag iväg det nyligen omarbetade manuset och nu ikväll har jag fått ett svar. Somebody pinch me!!

"Dear Tess! My, you do get around! Living in Sweden now! Are you teaching or writing scripts or what kind of work are you engaged in?. Jerrie is back flying over the jungle serving her primitive friends, but plans to come back up here in August. The three parties wanting to make a feature film about her life met with Jerrie but she turned down each one of them. Didn't like their scripts. In fact the only script she likes is the one you wrote, it lacks a lot of facts and has some errors, but we both like your style of writing. And your second draft is even better. So, where do we go from here? Do you have any plans to be in the U.S. this summer or fall? Blessings, Ruth"

Är det inte ironiskt att jag knappt vågade ta itu med manuset igen och skicka iväg det, när mitt manus är det enda de gillar? Vad trist att man inte vågar lita på sin förmåga! Naturligtvis kommer jag att ha glömt den här känslan imorgon och inte kunna ta till mig deras lovord på samma sätt. Jag slår dövörat till och blir lika osäker igen...

Varför är det så?

Manusförfattare....

Det är nåt jag inte har varit och förmodligen inte kommer att bli... Det är jävligt svårt att skriva filmmanus. Jag har suttit och slipat på ett manus som jag började med förra året. Ibland är det bra att låta dem ligga ett tag, så man kan se det med fräscha ögon. Jag hade inte öppnat filen sen 9 december. Det är kanske lite väl länge.

Men som jag nyligen sa till nån... är jag ibland rädd att ta tjuren vid hornen och ta itu med saker. För tänk om man skulle misslyckas? Låter man det ligga så ligger det ju bara där. Då handlar det bara om min oförmåga att avsluta saker och ting. Inte om att misslyckas. Det är läskigt.

Det här manuset kanske inte är världens bästa, men kvinnan det handlar om finns i verkligheten och hennes liv är helt makalöst. Det är en historia som måste berättas, och helst på bioduken. Hon är en fighter, en oövervinnlig människa som aldrig gav upp sina drömmar. Hon lyckades i en mansvärld där inga kvinnor hade lyckats före henne. Jag har till och med haft kontakt med henne och en organisation som hon har startat. De har sett mitt första utkast till manuset. Jag ville försöka få rättigheterna till hennes liv på det sättet. Sista mejlet som jag fick från dem var från kvinnan själv. Hon sa att hon var imponerad och att hon ville träffas. Det mejlet skickade hon i december. Sen gick jag i dvala i ett halvår....

Rädd att misslyckas... Just det...

Så jävla korkat!

I en tid när kvinnor oftast var hemmafruar, lärare eller sjuksköterskor blev Jerrie pilot redan som 16-åring. Hon lyckades försörja sig genom att jobba inom flygindustrin på ett eller annat sätt efter skoltiden. Vid 18 års ålder lärde hon andra hur man flyger, vid 21 flög hon världen runt för att leverera stridsflygplan åt det amerikanska flygvapnet. Hon jobbade som testpilot och flög högre, längre och snabbare än nån annan. På 50-talet satte hon tre världsrekord - i hastighet, höjd och distans. 1960 hade hon loggat 10 000 flygtimmar, jämfört med John Glenns 5 000 timmar.

Jerrie fick kontakt med Dr. Lovelace och General Flickinger som hade tränat Amerikas första astronauter - Mercury-astronauterna. De fascinerades av henne och erbjöd henne att genomgå samma träning, vilket hon inte tvekade en sekund att göra. Jerrie började drömma om att få flyga till månen. Efter att hon klarat alla tester (vissa bättre än de manliga astronauterna) assisterade hon Lovelace och Flickinger att välja ut fler kvinnor att genomgå samma tester, vilket såg ut att bli början på ett officiellt program för att träna kvinnliga astronauter. Hon kallade dem för FLATs (Fellow Lady Astronaut Trainees ). Tolv kvinnor till klarade den första fasen av tester. De kom att kallas "Mercury Thirteen".

Efter en konferens i Stockholm i augusti, 1960, där Dr. Lovelace presenterade sina resultat av Jerries träning trodde hela världen att hon skulle bli världens första kvinnliga astronaut. Hon stod i rampljuset en längre tid, men hon blev aldrig astronaut. NASA ville inte se kvinnor i rymden. Det gick så långt som ett förhör i kongressen för att se om NASA var diskriminerande mot kvinnor. Förhören skedde två år innan medborgarrättsrörelsen i USA gjorde diskriminering olagligt. John Glenn och Scott Carpenter närvarade vid förhöret och vittnade om att kvinnor inte kunde kvalificera sig som astronauter. NASA krävde att alla astronauter hade erfarenhet av jet-plan och att de hade ingenjörsutbildning. Kvinnor var inte tillåtna att flyga jet-plan inom militären på den tiden. NASA ville inte bortse från det kravet men hade inget problem att blunda för att varken Glenn eller Carpenter hade ingenjörsutbildning. Förhöret i kongressen ledde ingenstans.

När ryssarna valde ut fem kvinnor av hundratals kandidater var deras enda krav att de var fallskärmshoppare under 30 år, under 170 cm och vägde mindre än 70 kg. Valentina Tereshkova blev den första kvinnan i rymden den 16 juni, 1963. Det skulle dröja mer än tjugo år innan den första amerikanskan kom upp i rymden - Sally Ride, 18 juni, 1983.

Jerrie blev knäckt av att aldrig få bli astronaut. Efter att ha isolerat sig på en tropiskt strand och tvivlat på allt, t.o.m. sin tro på Gud, bestämde hon sig för att sadla om och ägnade resten av sitt liv åt att flyga förnödenheter till de inhemska indianstammarna i svårtåtkomliga områden i Sydamerikas djungler. Det gör hon än idag, vid 76 års ålder. Hennes insatser i Sydamerika belönades med en nominering för Nobels fredspris på 80-talet. Innerst inne drömmer hon fortfarande om att få flyga i rymden. "I would give my life to fly in space," säger hon. "I would have then. I would now. This is something I would give my life for. It wouldn't be contingent on my coming back. I would go if it was just a one-way trip. I would go if I knew I wasn't coming back."

Hej och välkommen till min nya blogg!

Den handlar om Jerrie och mitt sökande efter henne.

Jerrie var den första kvinnan att genomgå astronautträning i USA på 60-talet.

Hon kunde - och borde - ha blivit den första kvinnan i rymden.

Jag snubblade över historien om Jerrie av en slump. Jag har alltid tänkt på mig själv som en "rymdnörd". Det innebär att jag inte bara har koll på att det var Neil Armstrong som var först att sätta sin fot på månen, utan även att de andra medlemmarna av Apollo 11 hette Edwin "Buzz" Aldrin och Michael Collins. Eller att Alan Shepard inte bara var den förste amerikanen ut i rymden och den femte mannen på månen utan även att han är den förste som har slagit en golfboll på månen. Eller att inget av Apollo-uppdragen hade varit möjliga om inte Mercury- och Geminiprogrammen hade banat vägen.

En dag hamnade jag på NASA:s hemsida där man kunde testa sin kunskap om allt som hade med NASA:s program att göra. "Lätt som en plätt", tänkte jag och började. Jag tror att det var tredje frågan som förändrade mitt liv. "Vem var den första kvinnan i rymden?" Jag blev alldeles paff. Hur kunde jag, i min enfald, aldrig ha tänkt på kvinnor i rymden? Varför rullade inte hennes namn av min tunga lika lätt som Shepard, Glenn, Grissom, Armstrong? Jag fascinerades av min egen okunskap och hittade snart Jerrie på nätet. Jag läste de två böcker som hon skrev på 60-talet och har sedan dess har jag haft kontakt med henne och hennes välgörenhetsorganisation. De får dagligen erbjudanden från folk som vill göra film om hennes liv, men mitt brinnande intresse för Jerrie och hennes liv har gjort att de har fattat tycke för mig. De har bjudit in mig att ta del av deras arkiv, tidningsurklipp, videor, m.m. för att få en bättre uppfattning om Jerries livs historia.