10 feb 2008
Har planerat en resa till Texas i April för att träffa Jerrie. Hon är hemma i USA i ett halvår och har gått med på ett möte och en intervju. Mejlen har väl inte duggat tätt, men kommunikationen har varit tät ett tag med försök att koordinera ett möte.
Jag slängde iväg ett mejl till och la alla korten på bordet. Sa att jag hemskt gärna ville spela in intervjun på nåt sätt. Att jag kunde ta med mig en vän, att den vännen kunde sköta kameran. Om Jerrie inte ville bli filmad kunde kameran pekas åt ett annat håll.
Sen blev det knäpptyst.
Tills midnatt igår. Då damp ett mejl ner i inboxen.
"Sorry it's taken me so long to get back to you. Jerrie could meet with you for two hours or so a day from April 7-10. Or April 28-May 3. Or, later in May. Let me know what works best for you. She does not want to be difficult but she would rather not to be photographed or recorded in any way. I hope you understand. Bring you friends along if you wish, but this should be a time for you and Jerrie to get acquainted and learn more about each other one on one. Blessings."
Min första reaktion var förstås besvikelse. Jag hade tänkt göra en dokumentärfilm om min resa dit och mitt sökande efter Jerrie. Lite videodagboksavsnitt varvat med det min vän kan filma med mig och Jerrie, vår resa till Texas med omnejd, kanske en resa till Oklahoma där Jerrie växte upp, osv. You get the picture. Dokumentären skulle naturligtvis avslutas med intervjun. Nu känns det som om det inte kan bli en dokumentär när själva "finalen" faller bort.
Jag tänker att resan ändå är värd att göra. Jerrie är en idol, en otrolig människa och jag har länge sett fram emot att få träffa henne personligen. Jag tror att jag kan lära mig mycket av henne. Och hennes livs historia har haft en enorm inverkan på mig. När jag tänker på att jag får möjligheten att träffa henne får jag gåshud. Blir till och med tårögd ibland. Men jag ser ofta allt i bilder eftersom jag är en visuell människa. De bilderna blir ofta rörliga i mitt sinne, filmiska. Och då blir jag besviken igen... Jag vet ju att det skulle bli en bra dokumentär, en bra film. Det är en sådan otroligt bra historia.
Suck. Det positiva i det här är att resan inte blir lika dyr. Jag behöver inte ta med mig min vän och därmed inte betala för hennes resa och uppehälle.
Plus, vem vet? Detta första möte kanske leder till fler och om hon får förtroende för mig så kanske.... kanske... en dag... Jag tror att jag kan charma henne... Jag tror att hon till slut ställer upp på att bli filmad... Innerst inne känns det så!
Jag slängde iväg ett mejl till och la alla korten på bordet. Sa att jag hemskt gärna ville spela in intervjun på nåt sätt. Att jag kunde ta med mig en vän, att den vännen kunde sköta kameran. Om Jerrie inte ville bli filmad kunde kameran pekas åt ett annat håll.
Sen blev det knäpptyst.
Tills midnatt igår. Då damp ett mejl ner i inboxen.
"Sorry it's taken me so long to get back to you. Jerrie could meet with you for two hours or so a day from April 7-10. Or April 28-May 3. Or, later in May. Let me know what works best for you. She does not want to be difficult but she would rather not to be photographed or recorded in any way. I hope you understand. Bring you friends along if you wish, but this should be a time for you and Jerrie to get acquainted and learn more about each other one on one. Blessings."
Min första reaktion var förstås besvikelse. Jag hade tänkt göra en dokumentärfilm om min resa dit och mitt sökande efter Jerrie. Lite videodagboksavsnitt varvat med det min vän kan filma med mig och Jerrie, vår resa till Texas med omnejd, kanske en resa till Oklahoma där Jerrie växte upp, osv. You get the picture. Dokumentären skulle naturligtvis avslutas med intervjun. Nu känns det som om det inte kan bli en dokumentär när själva "finalen" faller bort.
Jag tänker att resan ändå är värd att göra. Jerrie är en idol, en otrolig människa och jag har länge sett fram emot att få träffa henne personligen. Jag tror att jag kan lära mig mycket av henne. Och hennes livs historia har haft en enorm inverkan på mig. När jag tänker på att jag får möjligheten att träffa henne får jag gåshud. Blir till och med tårögd ibland. Men jag ser ofta allt i bilder eftersom jag är en visuell människa. De bilderna blir ofta rörliga i mitt sinne, filmiska. Och då blir jag besviken igen... Jag vet ju att det skulle bli en bra dokumentär, en bra film. Det är en sådan otroligt bra historia.
Suck. Det positiva i det här är att resan inte blir lika dyr. Jag behöver inte ta med mig min vän och därmed inte betala för hennes resa och uppehälle.
Plus, vem vet? Detta första möte kanske leder till fler och om hon får förtroende för mig så kanske.... kanske... en dag... Jag tror att jag kan charma henne... Jag tror att hon till slut ställer upp på att bli filmad... Innerst inne känns det så!
Kommentarer
Trackback
