Jerrie

Dagen började med en lunch - den här gången bjöd Ruth och Jerrie, trots mina högljudda protester. Det blev TexMex mat, vilket jag har saknat ända sen jag flyttade hem till Sverige. Det finns ingen god Mexikansk mat att få tag på i Sverige. Taco Bell? Blaha! Taco-kryddorna man kan köpa på ICA? Blä! Inget går upp mot äkta vara.

Jerrie trycker i sig tre eller fyra små majstortillas fyllda med godheter. Hennes fajiltas börjar med att hon brer smör på tortillan, sen häller hon peppar och salt på det. Sen tar hon itu med salsan, köttet, koriandern, lime. Riset och bönorna spar hon till efteråt.

Måltiden leder ju till naturliga frågor. Vad äter man i djungeln?

Jerrie säger att deras kost består till 99% av en sak - en rot som hon kallar "yuca". När jag googlar så hittar jag något som kallas "maniok" på svenska, eller som kallas kassava. Enilgt Wikipedia så har växten odlats i Sydamerika i över 5 000 år. Rötterna är rika på stärkelse, men innehåller inget protein. Men det fyller deras tomma magar. Ibland när infödingarna ute och jagar får de tag i en papegoja eller någon annan fågel. Det ska räcka till hela stammen som bara äter ett mål mat om dagen. Det är när alla samlas i deras "maloca" i dagens slut runt lägerelden. Eftersom mat är en lyx i djungeln tål inte Jerrie att se att mat går till spillo ? så det som inte äts upp, det tas med hem i en "ta med sig hem"-låda.

När vi väl är hemma så lämnar Ruth oss ifred, precis som dagen innan. Jerrie och jag betar av flera album och pratar mer. Jag frågar om Jerrie har bilder från djungeln att visa.
"Nej, inte mycket. För det första är det inte lätt att släpa runt på en kamera. För det andra så ställer man sig inte och fotar när man håller på att hjälpa någon med benbrott in i ett flygplan för att se till att de får hjälp."

Men på en vägg i Ruths hus hänger det fyra tavlor med gamla foton. Många är från djungeln när Ruth var där och hjälpte till. Både Jerrie och Ruth ser lyckliga och glada ut. Det finns bilder på dem när de tvättar hår, tvättar kläder, fiskar, meckar med planet, omgivna av infödingar som alltid är målade i ansiktet innan de går ut i djungeln. Fotona är lite gulaktiga och har bleknat med åren, men det som lyser igenom mer än något är deras kärlek till flygplan och deras kärlek till deras arbete i djungeln.

Återigen fanns ett ögonblick när vi bara satt och pratade, ansikte mot ansikte i soffan. Jag försökte uttrycka min önskan att göra allt i min makt för att hjälpa henne.

"I would do anything in my power to put you in space, Jerrie. I don't have a lot of money, but I would do anything within my means to help you. You know how they say the pen is mightier than the sword? Well, I believe the camera is mightier than the pen. I would like to make a documentary about you. It would be in the most respectful way, and I wouldn't do anything that would make you uncomfortable. But I believe that bringing attention to you and your quest to get into space is only going to help you".

Hennes svar blev att hon figurerade så mycket i pressen sen den ödesdigra dagen i augusti 1960 då det blev känt att hon låg i träning för att bli astronaut, men hon trodde inte att det hjälpte henne. Tvärtom. Hon tror att det skadade hennes chanser att komma upp i rymden. Flera gånger under de dagar vi har spenderat tid tillsammans har hon klargjort att hon aldrig ville tävla med grabbarna om att komma först upp i rymden. Hon tyckte att både kvinnor och män kunde bli astronauter. Men tidningarna lade sin egen spin på allt och oftast kom det rubriker som vittnade om motsatsen. Samhället var helt enkelt inte redo att se kvinnor i rymden.

"But do you think that would be the case - even today?", frågade jag. Samhället har ju ändå ändrat sig en hel del på 40 år. NASA firar 50 års jubileum snart och Jerrie är en inbjuden VIP-gäst till tillställningen.
"I don't know", säger hon.
Hon pausar.
"But I am open to anything that will help to put me in space."

När det var dags att åka gick vi ut på baksidan för att säga hej då till Ruth som vanligt. Hon frågade hur det gick och jag lade armen om Jerrie och sa att hon älskar ju att prata om sig själv. Ironiskt, försås. Alla skrattade. Jerrie följde med mig till bilen. När jag sträckte fram min hand för att ta farväl som jag gjort de tidigare dagarna öppnade hon sin famn och gav mig en kram.

"Vi är vänner nu", sa hon.
"Tack", sa jag. "Det betyder väldigt mycket för mig."