Jerrie

Jag. Har. Träffat. Jerrie.

Det var inte förrän på sista planet till Houston som jag började tänka på att Ruth skulle hämta mig på flygplatsen och att det fanns en möjlighet att Jerrie skulle följa med ut och äta middag. Jag blev nervös. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag kunna uttrycka min beundran för henne - en kvinna som jag vet så mycket om men aldrig har träffat?

När vi väl hade landat och jag hade fått mitt bagage ringer jag till Ruth, enligt vår överenskommelse. Hon bor bara fem minuter från flygplatsen och kunde vara där på nolltid. Telefonen ringer.
"Hello?", svarar en äldre kvinnas röst.
"Is this Ruth?", frågar jag med glad röst.
"No, this is Jerrie. Is that you, Tess?"

Helt sjukt! Jag hinner kanppt landa förrän jag får prata med kvinnan jag har läst och skrivit om i två-tre år. Jag blir förstås supernervös men lyckas föra en konversation med Jerrie innan Ruth kommer till telefonen. Vi bestämmer att de hämtar upp mig så att jag kan bjuda dem på middag.

Återigen väntar jag. Inte så otåligt kanske, men förväntansfullt. Nervöst. Jag håller ögonen öppna efter en grå Cadillac, per Ruths instruktioner. Jorå, där kommer dem. Jerrie sitter bakom ratten ? vad annars... Jag blir förvånad över att jag känner igen Jerrie. Jag har faktiskt inte sett så många bilder på henne som är tagna nyligen. De allra flesta jag har sett är från 60-talet. Men hon är sig lik. Stort leende, blond långt hår som är uppsatt i hästsvans och blå-grå ögon.

Allt sker nu rätt snabbt eftersom det är fullt med folk som ska hämta passagerare, bilar står på kö. Jerrie och Ruth hoppar snabbt ur bilen. Vi skakar hand, slänger in bagaget i bakluckan och drar därifrån.

De här tanterna är gamla, hinner jag tänka. Jag minns att Jerrie fyllde 77 år i mars. Jag vet inte hur gammal Ruth är, men definitivt pensionär. I bilen blir det rätt tydligt att Jerrie hör illa. Hon säger att det beror på att hon har precis flugit in till Houston själv igår och att det är lock för örat.

Jag minns i hennes memoarer att hon hade nedsatt hörsel (endast lite) på vänster öra redan 1960 när hon gjorde proverna på Lovelace kliniken i Albuquerque. Det var inte ovanligt för piloter på den tiden. Var man pilot hade man nedsatt hörsel på vänster öra, för det örat var närmast motorn. Var man andrepilot så hade man ofta nedsatt hörsel på höger öra eftersom det var närmast motorn. Det kanske har blivit värre över åren, tänker jag.

Middagen ägde rum på ett härligt genuint Texas-BBQ-ställe. "Moe's Tavern". Vi åt bakad potatis, BBQ och massa tillbehör. Jerrie är barnsligt förtjust i inlagd gurka. Gärna med lite extra salt på. Det finns nämligen inte i Amazonas djungler... Varken salt eller inlagd gurka.

Efter middagen skjutsar de mig till där jag ska hämta min hyrbil. Vi bestämmer att jag ska ringa när jag har vaknat för att bestämma en tid att träffas.

Jetlagen sätter in rejält när jag kommer till motellet. Jag orkar inte ens klaga på att duschen inte funkar, att tv:n är trasig och att det känns allmänt sunkigt. Jag somnar som en tok innan klockan 22 lokal tid.